image
english       hämta      
HEM   TJÄNSTER   TEXTER   RESURSER   SAMARBETE  

ABM-källor i samverkan

Övertron på det stora värdet av samsökning inom ABM-området, liksom på själva ABM-tanken beror delvis på missförstånd och skapar likaså missförstånd. Kanske är det hela inte alls något önskvärt. Initiativ som ABM-Y och andra som håller sig på en lagom konkretionsnivå är ändå viktiga och kan bidra med såväl praktiska som idémässiga resultat. Det går också att formulera några områden där man direkt kan föra utvecklingen framåt.

Användarna ställer nya krav – en ovan utgångspunkt

Vi blir allt mer mobila i dag och allt fler börjar förvänta sig en avancerad service från innehållsleverantörerna inom kuturarvsområdet. Bilder, fakta, texter och grundhandlingar ska vara enkelt nåbara, såväl från myndigheter och företag, som från andra samhällsinstitutioner. Det kan vara arkiv, bibliotek och museer som tillhandahåller information och tjänster och vi vill ha ett svar här och nu, ett svar som är format efter våra behov och ett svar som vi kan lita på. Kanske ska det också vara utan kostnad för den som frågar.

Minnesinstitutionerna, som av hävd stått för kunskap och kvalitet men möjligen under krångliga former och inte på användarnas villkor, möter utmaningar när nya vetenskapliga tolkningar, skoluppsatser, amatörforskning och rent tyckande lätt publiceras på webben av vem som helst. Kanske är det, för många medborgare, idag inte så viktigt hur och varifrån man finner svaren utan vilka svar man får. I den mest lättköpta formen är kunskapen alltid sökbar på nätet. Källkritik och värdering av informationens kvalitet läggs uteslutande på slutanvändaren. Detta är inte någon egentlig skillnad mot tidigare, det är bara så mycket mer uppenbart när information och kunskap väller över oss i en aldrig sinande ström.

Den samhällsförändring som vi alla tar del av i dag styrs av krafter större än vi tror oss kunna påverka. Nu ställs mycket av informationsförsörjningen på kant och nya kommunikationsformer drivs fram. Former som har mycket lite att göra med våra ABM-institutioners verksamhetsplanering och uppdrag eller med aktuell kulturpolitik. Vi spelar på villkor som vi inte är med om att skapa. MP3 och radio i nallen, Googling, WAP, GPRS och 3G skapar möjligheter till nya tjänster. De kan göra oss till passiva konsumenter samtidigt som de ger möjlighet att vara aktiva sökare. Minnesinstitutionerna måste forma sin del av informationsförmedlingen så att de inte blir helt förfördelade. De tvingas nu ifrågasätta och ompröva hävdvunna pedagogiska verksamheter och trygga roller samtidigt som de värnar om innehållet. Dagens fordringar och nya arbetsformer bidrar tillsammans med traditionella värden och verksamheter till ett öppnare utnyttjande av de historiska källorna.

Förkortningen ABM är omgärdat av en rad tolkningar eller förutfattade meningar. Olika verksamheter ska samverka till allas bästa - men ofta utan att man har enats om vad som ligger i begreppet ABM eller vad som ska vara resultatet av denna samverkan. Om vi ser de olika arkiven, bokbestånden, bildsamlingarna och föremålen inom en ABM-region som en gemensam resurs för kunskap och vetande faller det sig naturligt att finna svaren på frågorna på ett enhetligt sätt, eller att få en god, samlad överblick över ett kunskapsområde. Skoleleven som vill finna underlag för ett uppsatsarbete eller uppgift ska lika väl som den arkivvane forskaren kunna få svar på sina frågor. Husägaren som vill veta mer om både sitt hus och sin bygd inför en ombyggnad borde kunna få en samlad bild ur alla källor som ger underlag för ett bra resultat. Det finns med andra ord en nytta för både den enskilde och för samhället med bättre svar och bättre dialog och delaktighet i sikte.

Allt kunskapsmaterial ska dock inte dras över en kam, Allt måste inte vara sökbart i ett gemensamt verktyg och alla data ska inte formas in i en gemensam databas. Format som avviker ska inte göras våld på för att likriktas. Informationselement som bedöms vara intressanta bara i en aspekt kan gott få fortsätta att leva sitt eget liv vid sidan av den stora gemenskapen. Språkliga nyanser är viktiga att bevara. Kanske kan även det mest disparata materialet finnas med i en gemensam tematisk översikt eller redovisas på en övergripande nivå så att det lyfts fram i ett sammanhang men på sina egna villkor. Genom samlingspresentationer och beståndsöversikter skapas allmänt spridd kunskap om källornas innehåll och kvalitet, så att de intresserade ska kunna gå vidare på egen hand.

I begynnelsen var ABM

Dagens ABM-källor har vuxit fram på en mycket lång tradition av bevarande och med lite olika syften för bevarandet som skäl. I ett tidigare skede kan man på sätt och vis säga att samverkan mellan arkiv, bibliotek och museum var stor för att senare avta i och med en allt ökande specialisering. Biblioteken beskrev världsbilden och de fenomen man häpnade över, museerna samlade och visade föremål som på något sätt var bevisen för böckernas berättelser. I arkiven fanns handlingar som visade på ursprung, åtkomst och ägande. På sätt och vis visade de olika sidor av samma fenomen. Med specialisering av verktyg och kompetens och med en allt snabbare ökning av samlade volymer kom arkiven, biblioteken och museerna att bilda egna avskilda världar i många avseenden. Detta sker samtidigt med att antalet användare också ökar och därmed behoven av stringens, relevans och arbetets effektivisering.

När vi nu börjar tala om ABM-samarbete och ABM-samverkan bör vi inte ha för stora ambitioner om att sammanföra dessa tre olika djur i vår herres hage till en enda art - det skulle bli en skvader - kuriös och omtalad, men lika praktiskt oanvändbar som den på Norra Berget i Sundsvall. Försök finna en symbios där de olika delarna bidrar med, och får ut, sådan kunskap ur de andra sektorerna som förkovrar den egna kunskapsmassan i stället. Då drivs utvecklingen mot att den kunskap som ska överföras och utbytas kan jämföras, är organiserad på ett jämförbart sätt och där terminologin tolkas lika av alla inblandade.

Tidigare försök

Samsök, projektet som länsmuseernas samarbetsråd drev under ett par år, innebär att man definierade en gemensam uppsättning av uppgifter som sedan deltagande samlingar ska mappas mot. Oavsett terminologin i den lokala databasen ska sedan frågor och svar kunna utbytas. Tekniken bakom är vare sig komplicerad eller okänd. Z39.50, som protokollet – samtalsreglerna – heter, används inom biblioteken för datautbyte sedan länge. Förutsättningarna för ett praktiskt resultat var goda. Samsök har lyckats knyta ihop sex museidatabaser, bl a Länsmuseet Västernorrland, i samma sökrutin men de har så olika innehåll att resultatet endast är intressant på experimentstadiet. Försöket visar med stor tydlighet att det finns mycket att önska av museidatabasernas innehåll innan denna typ av samsökning har ett allmänt värde. En grund för att lyckas är också att det finns ett användarbehov. I de regionalt förankrade försöken att närma sig varandra är detta naturligare.

Museidatabaser har utvecklats och provats under lång tid nu - ca 20 år av bredare försök och system som fungerat i drift. Tidigare försök har skett inom större institutioner som Nordiska museet m fl. Museerna var i viss mån föregångarna med avancerade system med analoga och även digitala bilder. Sedan har en stagnation skett. Även om museisystemet SOFIE har tagit en stor marknad och andra system utvecklas så ger det ingen livskraftig standard för museisektorn som helhet. Museerna saknar i dag i stort sett en gemensam djupare teoribildning på detta område och därför även riktlinjer och verktyg. Biblioteken har i stället hoppat fram som användarvänliga system med åtkomlig information och med rutiner för lån mm över nätet Med Libris som grund finns stöd för ett enhetligt synsätt. En användarmiljö som är lättnavigerad och med funktioner som är efterfrågade. Allt detta tas för givet idag. Inom Biblioteks- och Informationsvetenskapen forskas det också på mekanismerna bakom hur kunskapen organiseras och återvinns, till glädje för slutanvändaren som möter allt bättre service i biblioteken. Arkiven har en mellanposition där man inte publicerat så mycket av innehållet men i stället redskap för standardisering och översikter över bestånd mm. NAD framhålls ofta, både som exempel på bra översikt inom området och som gemensam, standardiserad dataelementkatalog. Även långtidslagring, hanteringen av material som skapas i digital form och andra viktiga framtidsfrågor behandlas i dag av arkiven.

Utvecklingen av källor med information på nätet drivs också till stor del av entusiaster och släktforskarnas och andra gruppers resultat börjar nu synas i större skala och bidrar till helheten vid sidan av institutionerna. Enkla webbsökningar ger ofta fler svar utanför institutionerna än inom ABM-källorna.

Grundvalar för möten

När de i grunden ganska olika databaserna, registren och förteckningarna ska genomsökas tillsammans eller när sammanställningar ska skapas på basis av uppgifter från olika källor, behövs det mer av samordnade terminologier och system. Likaså när en besökare/användare kan berätta något och ge oss tillbaka ny kunskap och denna ska formas in i helheten. De fält där man låter olika källor mötas måste alltså analyseras noga när det gäller den information som finns tillgänglig från de olika sektorerna.

Användarens förförståelse

Om användaren måste vara kunnig i hur de olika systemen är beskaffade och dessutom veta en hel del redan från början om det aktuella ämnet är det inte så stor chans att man kan skapa ett fält där ny kunskap formas. Den vane användaren bygger upp en egen kunskap om databaserna och katalogernas form och innehåll. Han kan förstå en hel del mellan raderna och gör egna tolkningar inte bara av det skrivna utan även av det oskrivna. Likheter i formuleringar - eller skillnader i språk kan visa på tidssnitt och ge en grund för hur uppgifter ska tolkas. Det här är kunskap som intendenten, arkivarien, bibliotekarien bygger upp under många års arbete och som i manuella system finns åtkomligt på ett annat sätt än de kliniskt rena databasmiljöerna vi i dag flyttar oss till. Den vane användaren som i stället är forskare till yrke eller intresse har på samma sätt byggt upp ett kunnande – ibland kanske till och med större än den som är satt att förvalta kulturarvet. Alla dessa kommer att finna att de grundläggande systemen i sig inte tillför något nytt, och därför kan de kännas onödiga att befatta sig med. De kräver så att säga mer in än vad de ger tillbaka av ny, okänd och spännande information. Graden av specialisering har också sitt pris på så sätt att den verkligt specialiserade kunskapen om hur ett material ska tolkas och användas är svår att återanvända i andra sammanhang med andra förutsättningar. På motsvarande sätt kan specialdatabaser vara ogenomträngliga för den otränade. Nyttan finns med andra ord där man kan öppna källorna för nya användare, eller där man kan vända en van användare inom ett materialområde till att se nya intressanta källor i andra samlingar.

Tekniska förutsättningar

För att olika källor ska kunna jämföras måste de tekniska förutsättningarna vara samstämmiga. Dataformat och kommunikationsprotokoll ska vara lika eller sådana som kan tala med varandra. Databaserna behöver inte finnas på webbsidor med fri sökning för alla och envar, men de ska vara åtkomliga i den meningen att maskiner och program kan nå varandra och återfinna innehållet.

Terminologi som är gemensam

Biblioteken, arkiven och museerna har olika synsätt och det medför att de av tradition utvecklar sina synsätt så att de kallar samma saker med olika namn beroende på utgångspunkt. Där arkiven hanterar arkivbildare har museet en tillverkare och biblioteket talar förstås om författare, bara som ett enkelt exempel. I databasernas kommunikation med varandra kan man översätta sådana här skillnader om man bara bestämmer sig för vad som ska passas ihop men en del av dessa begrepp kanske inte alltid överensstämmer eller bara delvis passar mot varandra. Frågeställaren riskerar därför att få svar som har ganska låg precision, och kan, frustrerad och missnöjd anta att det dessutom finns missade svar.

Innehåll som överensstämmer

Så till kärnan - till innehållet. Det som är värt att bygga alla dessa system för. Det är naturligt att två personer med olika skolning och bakgrundskunskaper betraktar ett objekt på olika vis. De mängder av kunskap som finns samlade i arkiven, i biblioteken och i museerna kan således ha fått mycket olika behandling och beskrivning. Mellan sektorerna kan det synas naturligt att det finns skillnader, inom respektive sektor är det för den oinvigde möjligen mer förvånande men det finns där ändå. Museerna har i synnerhet en mer individuell - ostandardiserad – hållning till materialet. Dels beror detta på att museerna har vuxit fram mer fristående och därmed fria att skapa sina egna rutiner, dels på att materialet består av unika föremål med unika berättelser som har varit svåra att standardisera. Det ska inte heller standardiseras alltför mycket i alla sammanhang när det gäller de kulturhistoriska data kring objekten. Mycket av historiken, namnsättning och så vidare är ju lokalt, socialt och tidsmässigt färgat och blir med en standardiserad vokabulär så mycket fattigare.

Fält att mötas på

När vi närmar oss databaserna och deras innehåll visar sig både svårigheterna och styrkorna. Det är lätt att säga men kanske svårare att genomföra vid närmare betraktande, att databaserna ska vara samsökbara. En uppgift kan vara att skapa mallen för sådana här samarbeten – kanske en Minsta Gemensamma Nämnare-profil för datautbyte. Men här behövs också idédiskussionen om vilka delar av helheten som är intressanta för andra eller möjliga att samverka kring och att samsöka i.

Om olika källor ska jämföras uppstår skärningspunkter mellan datainnehållet i olika hög grad. Vissa möten är intressantare än andra. I en del fall ska vi nog inte lägga ner någon möda alls på att låta dem samordnas. Drömmen om ett allomfattande söksystem måste med andra ord skrotas för att en bukett med verktyg ska kunna utvecklas till praktisk användning. Nyttan kommer ur den ökade möjligheten att se gemensamheter, eller kanske kunskapsluckor.


Inför Länsmuseets föremålsdatabas Theodor och bilddatabasen Theodor Foto samt hembygdsföreningars databaser utanför Theodor syns ett behov. Många begrepp eller ”innehållsvärden” återfinns i flera källor samtidigt, tillsammans med sådana uppgifter som inte har något gemensamt. Person, tid och ortsuppgifter finns med i snart sagt alla databaser och borde vara den mest naturliga grunden för samsökning. I Bouppteckningsregistret, Bilregistret och Theodor foto lönar det sig inte att samsöka eftersom de inte delar några relevanta gemensamma egenskaper eller innehåll. Att nå en kompletterande källa som t ex ett konstnärsregister, som auktoritet, kan vara värdefullt. Det är relativt lätt att justera denna manuellt vid behov. Det är dock inte relevant att anpassa en stor konstdatabas efter ett specialregister över lokala konstnärer även om konstdatabasen kan ge en bra översikt över bakgrundsmaterial. Här är värdet av samsökning beroende av riktningen. Naturligtvis finns det källor som innehåller samma typ av uppgifter och som har samma format. I de olika bibliotekskatalogerna blir samsökning både relevant och genomförbar.

Något om SAM-orden och samverkansvinster

Låt oss fundera lite över ”sam-orden” i ett perspektiv som utgår från källorna och det praktiska arbetet med att göra dessa tillgängliga. Det finns ting att samordna och samarbeta kring för att nå samverkan här som på andra håll.

Om de tekniska verktygen och de logiska systemen samordnas kommer de att vara lättare att använda av fler och med bättre resultat. Detta verkar givet – ändå är det så svårt. Delvis beror det nog på att institutionerna sitter fast i traditionellt tänkande eller är delar i andra system. Man är beroende av den datormiljö som huvudmännen tillhandahåller, har ingen egen teknisk kunskap att ta hand om driften av egna system, osv. Ur ett rent datautbytesperspektiv med ABM-förtecken är detta inte alltid den bästa förutsättningen för samordning, men heller inte omöjligt att hantera. Till det som går att samordna hör gemensamma auktoriteter och standardisering av data, men också gemensamma system för inloggning, gemensamma söksidor och liknande tjänster. Kanske även gemensam maskinpark och nätverk underlättar sambruk.

För att nå målen kan verktygen heta samarbete men samarbetet kan också bli ett resultat i sig, ett transparent samarbete mellan personer. De kan gå emellan verksamheter, där alla vet allt, i betydelsen vet om allt, känner till allt. Kanske också en uppdelning på ett nytt sätt mellan institutionerna, där museet sköter alla databaser, arkivet utvecklar gränssnitt, tjänster och auktoriteter och biblioteket tar hand om möten med användarna.

Är det så att…?

Renodlingen av nya roller mellan ABM-institutionerna kan vara kontroversiellt, men visst är det värt att fundera på om det går att finna förhållningssätt som inte bygger på de gamla arbetssätten. Graden av samarbete och samordning beror naturligtvis på vilken samverkan man vill nå, och detta bör ju finnas uttalat i verksamhetsplaner och liknande.

Är det så att arkiven är de som är bäst på att ordna, att museerna har en enastående ämneskunskapsbas att bygga på och biblioteket är det naturliga rummet för mötet? Ska alla, utanför en inre cirkel av redan vana besökare, möta ABM på biblioteket i första hand? Kan biblioteken då svara för den publika delen, den utåtriktade servicen med kommunikation, åtkomst och praktisk hantering även av arkivens och museernas källor?

Kan arkiven ta hand om utvecklandet av system, auktoriteter och långtidslagringsmodeller? Man har vana av att hantera stora mängder data utan att fastna i enskildheter och har ett förhållningssätt där användaren själv tolkar och sammanställer vilket gör att arkivens roll blir att skapa ingångar till materialet på lika villkor för alla användare. Chansen är då stor att de system som växer fram är likformiga, lätta att automatisera och ökar tillgänglighet och möjligheten till förståelse. Låta museerna samla och tillhandahålla fakta, exempel, illustrationer och föremål – baserat på egen, men av alla önskad, forskning. Chansen är att man kan nå en mer aktuell och behovsanpassad kunskapsuppbyggnad utifrån samlingarna, baserat på forskning inom den egna personalen och därmed väsentligt öka det ”vetande” som går att förmedla i utställningar och genom andra kanaler till hela ABM-fältet.

Öppna frågor som dessa behövs för finna nya vägar i informationsförsörjningen, men vi måste också fråga oss vad som händer mer. Med besökarna till arkiv och museer, med den kunskap som döljs på objektnivå och till och med inom objekten. Kommer besökstalen att minska – och allmänheten därmed tappa medvetenheten om att arkiven och museerna är källor värda sina egna studier och besök? Kommer uppfattningen om museer och arkiv som platser för specialintresserade att öka så att museer renodlas till utställningar och magasin och arkiven till forskarsalar för de specialister som i slutänden ändå måste gå till originalen?

Det är för tyst inom ABM-Sverige. Det förekommer knappast någon diskussion att tala om och inga analyser av konsekvenserna av samordning och samverkan på djupare kulturpolitisk eller demokratisk grund. Inte heller en kritisk debatt om värdet av samsökning och inom vilka områden den ska ske. ABM-Y och andra tvärsammansatta grupper som nu har börjat bygga upp ett kvalificerat nätverk av kompetenta yrkesmän inom hela ABM-området har en given uppgift i att fördjupa denna diskussion. Sektorsspecialister med utblickar mot de andra sidorna, generalister med visioner eller praktiker med möjlighet att laborera fram djärva lösningar – alla kan bidra till en ABM-utveckling som grundar sig i lokal och regional verklighet och som därför är genomförbar på kort sikt men långsiktigt bärkraftig. En utveckling som samtidigt håller sig inom tekniska och praktiska ramar och där standarder och auktoritetsarbete tar rimligt mycket hänsyn till de faktiska behoven och det begränsningar som för mycket likriktning ger.

Ordna eller finna

Begreppet klassifikation används inom biblioteken och museerna i första hand. Arkiven har inte på samma uttryckliga sätt ämnesklassificerat innehållet i detalj och faller lite utanför det följande resonemanget. Däremot kan tankarna vara relevanta inom andra områden där alla sektorer har del i standardiseringsarbetet. Det avgörande är nog riktningen i arbetet, syftet med ordnandet. I allt organiserande av kunskap – kan vi ha som syfte att främja återsökningen för användaren eller att skapa en förståelig världsbild och ett sammanhang i samlingarna. Ibland sker detta i balans där det ena målet inte utesluter det andra.

Bibliotekens kataloger är främst praktiska verktyg för att finna en önskad källa. Förvisso speglar bokbeståndet eller katalogen den samlade synen på ett ämne eller den samlade kunskapen inom ett område, men det är liksom inte det primära utan mer något vi får på köpet. En illa fungerande klassifikation gömmer boken och kommer att revideras för att kunna fungera. I än högre grad gäller detta t ex de kommersiella bildarkiven där behovet av att hitta en passande bild inte alltid innebär att man hittar den enda rätta bilden utan att man hittar en möjlig av flera lämpliga bilder . Klassifikationer eller ämnesord stämmer med frågarens språk och syfte kopplat till de motiv som finns representerade – ledetiketter för att komma rätt - och i än högre grad justeras terminologin fortlöpande efter brukarens frågor.

Alltsedan de berömda arkeologiska typologiernas och kulturella spridningskartornas tid har klassifikation i museet haft ett uttalat syfte att beskriva och ordna in objekten, motiven och kunskapen i system som bekräftar eller förstärker den rådande kultursynen. Att finna föremålets hem, att skapa sammanhang mellan motiv. Ordnande har primärt alltså inget med återsökning att göra, men används även för detta oavsett om man har system som vuxit fram inom museisamlingen specifikt eller om man har system som antar ett utifrånperspektiv. Dessa verktyg för ordnandet är inte, paradoxalt nog kan man tycka, trimmade för återsökning , och bibliotekens kataloger inte alltid lämpade för att ordna kunskapsinnehållet.

En del vetande göms i kunskapen om enskilda foton eller t o m delmotiv, föremål som ingår i grupper eller som delar av större föremål. I texter, där det likt delmotiv i en bild, finns stycken, sidor, avsnitt som avgränsat belyser något som är viktigt att se, men som inte är helt i linje med den klassning som boken som helhet har fått. Att arbeta med kunskap på flera nivåer – övergripande och mer i detalj – skapar öppningar men sker ännu inte i tillräcklig omfattning.

Vi behöver utifrån detta synsätt utveckla verktyg för beskrivande kategorisering och verktyg för sökning parallellt om vi ska nå fram.

Auktoritetsarbete har en baksida

Det goda initiativet i att skapa enhetliga benämningar som alla förstår lika har också en baksida. Ju mer vi skapar positiv enhetlighet desto mer negativ likriktning får vi på köpet. Standardisering är ett ledord med rationalistiska förtecken som ska tas med viss försiktighet och det skapar stora chanser för missförstånd. Arkiven, biblioteken och museerna har tydligt olika uppgifter och därmed behov och kulturarvet speglar så många nyanser och synvinklar att det inte alltid går att fånga i strukturerade termer. Detta är inte alltid klart uttalat, varken bland beslutsfattare eller bland praktikerna. Med detta som bakgrund kan egentligen en stor del av det standardiseringsarbete som pågår i museerna, med sakordslistor och liknande auktoriteter ifrågasättas. Den likriktning som sker i och med att man väljer enhetliga benämningar ur listor främjar inte alltid återsökning eller ordnande. I andra fall ger enhetligheten klarhet och tydlighet. En nyansering av auktoritetsanvändningen kräver mer diskussion byggd på praktisk erfarenhet och fördjupad teoribildning.

Några önskade resultat av ett ABM-samarbete

Ett starkare m behövs både för den egna självbilden och för ett likvärdigt samarbete inom ABM-området. Kanske behöver alla tre vitalisera sina dokumenterande och förmedlande funktioner. ABM-tanken som i Västernorrland kan blomma, så att den naturliga ingången till ett samverkande material är just den som man förväntar sig, man kommer ”hemifrån” till den gemensamma resursen.

Det behövs gemensamma förhållningssätt till innehållet i arkiv, bibliotek och museer. Det kräver att vi tar till oss varandras synsätt i högre grad och vågar ifrågasätta våra egna vardagsrutiner. Det behövs en arkivsyn inom bibliotek och museum, med mer beståndsöversikter och bibliografier. En bibliotekssyn inom museum och arkiv med mer lättillgängliga klassifikationssystem och ämnesord som är relaterade till respektive sektor. En museisyn inom arkiv och bibliotek med åtkomst till mer detaljer och kontext ur materialet.

Avslutande resonemang

Stora projekt, som t ex KBs bilddigitaliseringsprojekt kan leda till två saker. Dels skapas en ökad medvetenhet om frågorna på relativt hög nivå och i ett centralt perspektiv. De lärdomar man gör kommer inte i första hand att genomsyra det dagliga arbetet och medvetenheten i lokala och regionala institutioner. På sikt kommer det nog ändå att leda till viss standardhöjning och att riktlinjer skapas, liksom vissa grunder för att ta till sig en gemensam standard – eller åtminstone till dokument som kan vara grund för vidare utveckling och utbildning – och därigenom leda till förbättrade gemensamma verktyg.

Samtidigt anas ett stort glapp mellan en önskan om en enkel värld, formulerad i ord som samsökning, gemensamma auktoriteter eller standardiserade termer och den tekniska verklighet som innebär att olika aktörer kan bruka samma ord för olika fenomen. Det kan vara personer, institutioner eller hela sektorer. En bild är inte alltid en bild, en kopia kan ibland vara ett original, ett material kan vara en teknik – distinktioner som ibland är viktiga att särskilja men som i andra sammanhang är ovidkommande. Alltför långt driven precisering ger måhända tydlighet för specialisten men också generaliteten är viktig för att inte fastna. Balansen häremellan kan vara svår eller omöjlig att upprätthålla.

Kanske är lösningen att göra avkall på standardiseringen och ger de fria formerna lite mer svängrum. Värdet uppstår då just i själva samarbetet och den gemensamma kompetens som byggs upp. Kompetens att kunna värdera olika källor, att våga hantera olika källors innehåll och verktyg och en vilja att mötas och förstå, att se mellan raderna i de andra sektorernas världsbilder utöver att vara specialist i sin egen.

ABM-samverkan kan vara både praktiskt lokalt samarbete om lokaler och utbyte av djärva idéer i seminarier och konferenser på alla plan. Det kraftfullaste samarbetet tycks vara det praktiskt färgade, men idémässigt förankrade i en regional vision. Med en tydlig profil mot att stimulera utvecklingen på en lokal basis eller regionalt förankrat ges de bästa förutsättningarna att finna vägen till en varaktig och kvalitetshöjande verksamhet som inte stannar av när motorn stängs av. En helhet som består av tydliga delar i samspel på lika villkor kan finna motivering även framåt.

Nyttan med ABM-samarbetet kan i ett vidare perspektiv vara som katalysator, eller rent av motor för goda tekniska lösningar och nyanserat utvecklad standardisering i det förändringsarbete som måste till för att de stora målen ska kunna förverkligas. Tre fält, där ett regionalt samarbete kan leda till direkta steg framåt i utvecklingen stiger fram ur tidigare resonemang.

Diskussion och utbildning - Ger en bred och djup förståelse, en trygghet hos de medverkande. Ur de inblandades egna initiativ spirar mycket spännande, och en medvetenhet om terminologi och begrepp både i den egna världen och i de andra sektorerna. Katalogiseringsövningar, klassifikationstester och gemensamma utvärderingar ger inblick och förståelse. Den kollegiala kontakten, nätverket är en god grund för att våga vara djärv. Att både ifrågasätta former och innehåll och att se helt nya resultat.

Testverkstad - I lagom stor skala kan man praktiskt testa samsökning, presentation, tjänster men också lätt utvärdera resultatet. Där många tidigare har misslyckats för att man gapat över för stor kaka. Lyft ut data ur två databaser med likartat innehåll och lägg samman i en ny enkel databas som publiceras med ett enkelt webbgränssnitt. Vinsten kan vara att olikheter i benämning mellan material från två olika landskap upptäcks, eller kanske att personer dyker upp i oanade sammanhang. Att rent fysiskt lägga samman data så här kanske kan ses som motsägelsefullt men ger kunskaper om innehållets art till de inblandade. Skapa en enkel webbsida där det går att bläddra i två källor åt gången och med möjlighet för användaren att skriva kommentarer. Detta ger kanske ingen nyskapande kunskap men en möjlighet till dialog. Värdera, publicera och diskutera resultaten löpande och se till att det finns personal som kan ta vara på de återkopplade resultaten och föra nya uppgifter tillbaka till källorna.

Standardisering - Nya auktoriteter och andra verktyg för standardiseringen kan skapas, Sådana som har lokalt/regionalt värde men som också skulle kunna fylla luckor i nationellt perspektiv, eller åtminstone vara underlag för diskussion. Samla alla ångermanländska ortnamn och gör en topografisk databas, vaska fram de dialektala föremålsorden, ställ samman arkivförteckningarnas och bibliotekskatalogernas personuppgifter till hantverkarförteckningar, fotografregister mm.

Förslagen är rimliga att genomföra redan inom den löpande verksamheten och överblickbara till arbetsinsats och tidsförlopp. Resultaten kan vara ett mål i sig men också tas som grund för nästa steg i verksamheten. Nya behov upptäcks. Ny teknik tas stegvis in i vardagen för fler medarbetare och allt fler personer växer när man ser sammanhang och stora linjer. Det är med andra ord inte fråga om att starta stora flerårsprojekt. Det är troligtvis att synliggöra sådant som redan sker. Fortsätt framåt!

                                              meta
+46 (0)70 718 23 25
hans@meta.se

Skype Me!