image
english       hämta      
HEM   TJÄNSTER   TEXTER   RESURSER   SAMARBETE  

Manus
Svenska museer 2000

Stockholm, Sverige, 2000

Museidatabaser som kunskapskälla - för vem?

Tre dokumentationssystem som är tänkta att hantera museisamlingar visades upp under den sista halvdagen av museiveckan . Alla vid specialiserade museer som har möjlighet att vara stilbildare för sina sektorer. Eftersom spännvidden mellan de presenterade systemen är stor och de fokuserar på lite olika infallsvinklar lockas jag att göra några reflexioner om museidatabaser som kunskapskälla. För vem museerna i dag/fortfarande utvecklar eller tar system i bruk, att mönster är svåra att bryta och att inte särskilt mycket hänt på de senaste tio åren. Från morgonen hade vi bland annat med oss kommentarer om hur vi måste ta med pedagogerna i arbetet med samlingarnas framlyftande och att begränsningarna mer finns i museipersonalens tankar än i tekniken. Men också att det är så stort intresse från allmänheten för frågor via Internet att museer stänger av populära tjänster. En publikkontakt som skulle kunna vara till stort värde för att ta reda på vilka frågor som ställs och hur man vill ha svaret presenterat. Tre belysande uttalanden som inte i väsentlig mening motsägs av de tre uppvisade systemen och hur de är tänkta att användas. En problematisering inom veckans program hade varit intressant.

Två av systemen är egenutvecklade men utifrån olika utgångspukter. Arkitekturmuseets ArkDok är utvecklat av egen personal med viss hjälp av konsulter, som generation tre av egna dokumentationssystem, i programvara som är lätt att hantera av användaren/systemadministratören själv. ArkDok ger en påtaglig känsla av att man snabbt får uttömmande svar samtidigt som man lockas till encyklopediskt bläddrande. d'Art vid Nationalmuseum utvecklades av ett konsultföretag utifrån specifikationer från museet och rimligen med en rad modifieringsomgångar. d'Art är heltäckande inom sitt område och det är få, om några, system som hittills klarat av problemet med att tydligt hantera uppgifter om ingående delar och detaljer av ett objekt på ett bra sätt. Det tredje, The Museum System , TMS vid Moderna museet är en ny företeelse inom svenskt museiväsende - ett helfärdigt internationellt system - ett moduluppbyggt system primärt utvecklat för galleriverksamhet men använt av en rad av världens mer intressanta museer. TMS är ett väl utvecklat på ett sätt vi inte är vana vid med mesta som behövs för att administrera samlingarna. Skillnaden mellan systemen tycks vara mycket stor. I teknisk mening är det naturligvis så men mer intressant är att tankarna bakom hur de ska användas ändå är ungefär desamma.

Museisamlingar är till sin natur omfattande och disparata. För att täcka in alla aspekter i dokumentationsarbetet blir också systemen ofta (alltför?) omfattande. Alla de tre systemen är vida till sin struktur och presentationen ger bara en antydan om komplexiteten. ( TMS har t ex ca 1800 olika datafält, d'Art en omfattande hantering av detaljer i nivåer och ArkDok en vid struktur av olika materialkategorier.) Det krävs med andra ord kunskaper såväl om hur systemet är uppbyggt och hur materialet är fördelat över systemet som om materialet i sig, för att kunna använda de olika systemen. Än mindre är det möjligt att med säkerhet och kvalitet behärska dem alla.

Tänkta för den egna personalen är det tydligt att besökare i allmänhet (intresserad men inte systemkunnig) inte kan använda dem utan hjälp. Följdaktligen? finns det inte heller några publika tillämpningar inbyggda eller planerade. Inget av museerna har sina samlingar publikt tillgängliga i den form de visades upp. Till TMS finns ett webbaserat gränssitt som Moderna museet dock (ännu) inte har några planer på att ta i bruk. Tre av Stockholms viktiga samlingar har alltså - ungefär samtidigt - utvecklat och tagit i bruk tre olika system för internt bruk - som jag uppfattar det utan möjligheter till samverkan.

Vilka framtidsperspektiv kan man ana kring dessa och andra aktuella system? I alla fallen kommer säkerligen stora kostnader och arbetsinsatser att krävas för att ta nästkommande steg i drift och utveckling. Som en fortsättning ställs rimligen de tre - och alla andra - även inför strategiska beslut kring publik åtkomlighet. Är TMS början på en global utveckling där det kommer att vara allt viktigare för museer att samordna utställningar, databaser och annat utbyte med internationella kollegor? I så fall behövs även en parallell samordning av dokumentationen med övriga museer i samma område så att lokala besökare ska kunna känna sig hemmastadda i museerna och uppmuntrade att öka sin kunskap i våra skattkammare. Vill vi att allmänheten ska ta del av kulturarvet i den form det föreligger är det hög tid att fokusera mer på de publika tillämpningarna, möjligheter till sökning över Internet och kvaliten på innehållet i lika hög grad som på verktygen för det interna arbetets rationalisering. Rimligen ligger möjligheterna att lyckas med det publika, i nära anslutning till vad som är bra för det interna arbetet, att använda väl standardiserade lösningar, terminologi, teknikneutrala verktyg och att finna samverkansformer som tillåter lokala system av olika slag att tala med varandra.

En fråga som sällan besvarats under de senaste tio åren, när nya databaser, dokumentationssystem mm visats är hur användaren/besökaren snabbt och enkelt ska ställa frågor och få svar. Fortfarande, liksom då, börjar utvecklingen internt, med inmatningsmoduler, systemvård, administrativa interna rutiner osv. Sökmoduler tas fram i ett andra steg och många system har dött innan de blivit publika.

De centrala frågeställningarna inför framtiden kommer att vara: Hur ska materialet göras tillgängligt för att svara på allmänhetens frågor? Håller innehållet måttet i sig själv eller måste det bearbetas för att vara intressant? Den senare frågan är nog egentligen ännu viktigare än den ser ut att vara. Arbetsvolymen för att arbeta igenom museernas samlade dokumentationer är gigantisk. Någon form av urval av data kommer att behöva göras från de totala datamängderna för att skapa lättillgängliga publika presentationer och sammanställningar byggda på data som museet kan stå för.

Med olika förutsättningar och med olika tekniska och administrativa lösningar uppvisar de tre både olikheter och stora likheter, framför allt i fråga om vem man ser som användare av systemen, de interna specialisterna eller publiken. Vi har egentligen inte flyttat fram positionerna inom området under de senaste tio åren. Med Sesam , Internets intåg mm som bakgrund är det olyckligt att utvecklingen av museernas dokumentationssystem inte i högre grad tar utgångspunkten i de publika krav som ändå finns. Låt oss starta en diskussion om kommande system utifrån den kompetens kring dokumentationsarbetet och museidatabaser som finns inom de tre museerna där frågorna är aktuella - och bland alla andra, och utifrån den grupp av användare som vi kallar allmänheten. Viktigare än gränssnitt och gemensamma inmatningssystem bör då vara frågor kring innehållet, behovet av tydlig och standardiserad terminologi och kvaliten på de datamängder som erbjuds publiken.

Hans Rengman
META – Kunskap om kunskap

                                              meta
+46 (0)70 718 23 25
hans@meta.se

Skype Me!